Bland mina naturbegrepp i Kalevalas (Finlands nationalepos) sjunde sång fanns ödestranden. Den kan man associera till på flera sätt, kanske mest utifrån egna erfarenheter vilka slags ödestränder man mött tidigare i verkligheten. För mig blev tanken väldigt fort att det skulle vara en övergiven strand som ingen vistas på eller städat, så det skulle vara stenigt och med ris så ingen skulle vilja vistas på stranden. Senare kom jag att tänka på att det skulle kunna vara lika väl en ödestrand för att den ligger avskilt eller svåråtkomligt, men jag arbetade utifrån min första association, alltså mindre lockande strand.
Började med att tova så att det blåa vattnet skulle få mindre plats i bilden och inte ta överhanden, själva strandbilden skulle vara i fokus. Sanden skulle vara mer grustäckt än skön sand och det skulle vara mycket grått för stenig strand. Lite grönt för några buskar och kanske lite mer färg för några växter mer på sidorna, inget vidsträckt strandområde.
Efter tovningen dags för stygn, mycket i gråa toner. Till höger lite mörkare större sten men många små stenar av stygn, känslan att där skulle det inte vara skönt att vara barfota.
Vattnet fick en kant mot stranden och så småningom pärlor i både fårlockarna och växtligheten och bilden högst upp är den slutgiltiga versionen med både stygn och pärlor i hela bilden, men en mindre välkomnande känsla till stranden.