-4,8 visade termometern utanför köksfönstret imorse vid sjutiden när jag åkte till jobbet. Egentligen skulle jag inte behöva en termometer när jag kan kolla hur mycket bladen har rullat sig i rhododendronbusken under fönstret. Mycket effektivt, ju mer rullat desto kallare.
Min härligt goa halsduk har räddat mig i vinter igen, jag tror att det är den tredje vintern. Undrar hur jag klarade mig innan jag hade den. Den är vävd av Ilse Berg på SALT i Mariehamn och jag tänker ofta på henne när jag sveper min halsduk runt halsen för att slippa frysa.
Nu borde halsduksäsongen vara över, det är ju vår, men den fick komma tillbaka under veckan när kylan bröt ut.
Denna vinter har jag inte haft lust att ha världens tjockaste jacka för att det inte känts så vintrigt och därför har halsduken blivit min räddare i nöden. Jag gillar inte heller mössa, så jag har dragit halsduken något varv runt och upp över öronen så här som på bilden och det är superbra mot kylan, jag har sluppit frysa. Jag kanske ser ut som om jag skulle göra en utflykt till tundran, men det bjuder jag på för värmen. Som sagt känns det ändå ganska avigt att behöva ha den nu, hur underbar den än känns.
Halsduken fyller funktion efter årstid. Redan första året upptäckte jag att färgerna i halsduken som jag hade bara slängt lite halvslarvigt i hallsoffan matchade fint både fårskinnet och kuddarna med rosenmönster, så numera får den vila som en vikt pläd över sidokanten av soffan när den inte behövs som halsduk. Det ser ut som om den alltid var tänkt att ligga där, så nu kan jag njuta av den året om och låtsas som om den var köpt till att användas som pläd i soffan.